Över en vecka i Sines

Torsdag 20 september. Vi startar med en promenad.

Sines är Vasco da Gamas födelsestad. Det var han som upptäckte vägen från Europa till Indien runt Sydafrikas kust. En djärv seglare utan radar och satellitnavigering.

Från utsikten uppe vid staden ser man även yttre hamnen som är Portugals största. I inre hamnen finns fiskeflottan i norr och vi fritidsseglare i söder.

Portugal ligger etta på vår tio i topp listan bland länder, eftersom de har samma kaffekultur som vi Backuddare.  En rejäl sockerbulle med gott kaffe hittas i en trång gränd bakom försvarsmuren som byggdes på romartiden.

Det kryllar av små gränder där det ser ut som att bilarna håller på att rulla baklänges ut i vattnet. Vad finns bakom krönet?

En mur så man inte trillar ner för stupet och denna fantastiska utsikt.

 

Fredag 21 september.  Vi har betalat bryggplats för en vecka.

Då är det dags att hyra bil för att utforska delar av Portugal. Vi bokar på nätet och får reda på att bilen ska hämtas ut på Europcar. Det blir strul. Vi måste deponera 9 TUSEN! kronor för att få hyra bil. Vi tjafsar i en hel timme att det inte kan vara möjligt. Vi har ju betalat extra helförsäkring om något skulle hända. Till slut orkar vi inte bråka mer. Vi tar bilen och hoppas att det inte händer något.

Dags för utflykt. Vi kikar på kusten lite söder om Sines. Små badstränder insprängda mellan klippor. Det är sannerligen inte trångt på playorna.

Vi seglare måste vara lite knäppa. Det första vi gör när man får tag på bil är att åka till en ny hamn för att titta på båtar och vatten. Den här hamnen skulle inte duga till Mermaid. Förmodligen alldeles för grund eftersom det bara ligger småbåtar här. Sjökortet i telefonen ger inte mycket upplysning.

Vi åker en halvtimme inåt landet och hittar förstås ett gigantisk wienerbröd och kaffe.

Det är över 30 grader varmt och inte en vindpust på torget. Räddningen är en liten fontän som svalkar handleden medan vi går till bilen med air-conditioning.

 

Lördag 22 september. Storhandling på schemat.

För 70 euro får vi jättemycket mat, vin och öl. Vi lyxar till det med glass också eftersom det går fort att komma hem till frysen då man har bil, tror vi….När vi ska åka tillbaka är hela staden avstängd för att en triathatlontävling går av stapeln. Vi åker till den ena infarten efter den andra och jag ser för min inre syn hur glassen smälter i matkassen. Till slut släpper en vänlig polis fram oss genom avspärrningen för att kunna åka till marinan.

På eftermiddagen pustar vi på en bar med en kall öl i handen bredvid alla duktiga idrottare som springer varv efter varv i den stekande solen. Självklart hejar vi och ropar “bravo” för de behöver verkligen peppning ser det ut som.

Då har de först simmat 1,5 km och sedan cyklat 4 mil i salta våta kläder. Inget överflödigt fett dallrar på någon triathlonkropp.

 

Söndag 23 september. Utflykt längs kusten strax norr om Sines

Vi kör till Lagoa de Santo André. En intressant plats där havet förmodligen skapar en insjö när det går höga vågor.

På utsidan är det ganska kallt i vattnet och dyningen gör att man inte törs gå ut i suget som uppstår av vågorna.

Den lilla insjön blir perfekt att bada i. Säkert 25 grader varm.

Måndag 24 september. Utflykt rakt österut

Vi har hamnat i en liten håla till by där vi äter en jättegod och billig lunch. Ingen kunde engelska på restaurangen men de var så omtänksamma och gulliga och såg till att vi blev mätta och belåtna. Bilen står parkerad i skuggan. Annars kommer den att ligga smält nere i asfalten när vi kommer tillbaka.

Navigatorn visar på yttertemperatur 37 grader. Det är lite för varmt för oss. Bredvid finns en skola. Alla barn är ute och leker och inget solskydd finns uppspänt. Vi har nog lite olika förutsättningar här i livet. Jag är orolig för vad Kjell och jag pallar med om vi skulle få motorstopp i värmen. Bäst är att åka hem till Mermaid. Där är temperaturen bara 28 grader i en svag bris.

Vi klär av oss och njuter av sommaren. Kjells häftiga bonnabränna har till och med lockat fram skratt på vårdcentralen. Huvud och hals ser inte ut att höra till kroppen.

Cascais till Sines

Onsdag 19 september. Anders födelsedag. Innan vi lättar ankare i Cascais ringer vi och sjunger “ja må han leva” . Grattis Anders!

Adjö Cascais. Hade det funnits plats inne i Lissabon vid någon mindre dyr marina hade vi stannat. Tyvärr var det fullt så vi väljer att gå söderut. Sines har humana priser och är en trevlig liten stad.  Hamnen är sista anhalten på västkusten innan man går österut in mot Gibraltar.

Finns det ett conteinerfartyg som går ut från Lissabon så blir vi så klart i konflikt med det. Det är bara att vika av och se till att gå bakom.

Ännu en vacker udde som ska passeras. Cabo Espichel. Här får vi besök av en flock delfiner igen.

Sines har en fantastisk fin strand innanför vågbrytarna. Hela staden ligger på en bergskant ovanför.

Cascais

Söndag 16 september.  I dålig sikt och dimma till Cascais.

När vi väl kommer ner till inloppet till Lissabon, vänder vi oss om och ser dimman som en vägg bakom oss. Puh, äntligen, soligt och varmt. Precis vad vi behöver.

Vi har ringt till många hamnar men det är fullt överallt. Är det bara tillräckligt högt pris så finns det plats och det gör det i Cascais. Vi får helt enkelt acceptera. Det går också att ligga på svaj  men vi behöver handla, städa, tvätta och röra på oss.

På kvällen strosar vi runt i ett livligt och pittoreskt Cascais. Det är varmt och helt underbart.

Måndag 17 september.  Städar, handlar och träffar min före detta jobbarkompis Anna som har bosatt sig på cykelavstånd från hamnen.

Tisdag 18 september. Dagen börjar med tvätt.

I hamnens tvättstuga finns ofta fler maskiner. Det är också där man träffar pratsugna och trevliga långseglare. En social inrättning där alla har samma behov att få sina kläder tvättade och utbyta erfarenheter om hamnar, rutter, väder, vind och tusen andra saker.

Hamnen i Cascais är modern och belägen i ett lyxkvarter. Alla hus är vackra och fina cykelvägar går längs kusten. Vi orkar dock bara cykla till en glasskiosk med fin utsikt. Det är säkert 30 grader varmt.

 

Penish

Lördag 15 september. I dimma till Penish

Vi har sällskap med Glittra som vi av och till skymtar genom dimman.

Det känns jätteskönt att både se och runda udden utanför Penish. Det blir snabbvisit även här. Vi ligger långsides utanför en annan båt så vi behöver inte betala hamnavgift. Det var en snäll hamnkapten. Nu är skepparinnan på gott humör igen.

 

Figuera da Foz

Fredag 14 september. I dimma till Figuera da Foz.

Vi kör hårt för att komma söderut till lite mer dimmfria trakter. Intill dess är det bara att härda ut. Mycket motorgång då det inte är vind alls. Det enda som lyser upp tillvaron är Kjells mössa.

Hamnpersonalen hade inte fått gå charmkursen ännu. Det krävdes övertalningsförmåga att få tanka diesel på anläggningen. Till slut masade sig karlsloken ut och låste upp pumpen och tyckte han själv var rolig. Då var det nära att jag puttade  gubbskrället i sjön.

Som tur är kommer Glittra in i hamnen och gör livet lättare för oss. Christina är en tuff kvinna som utan att knorra låter sig hissas upp  i masten på Glittra för att ta bort skräp som fastnat högt upp.

 

Porto de Leixoes

Torsdag 13 september. I dimma till Leixoes norr om Porto.

Från och med nu kommer vi inte att se Portugisiska kusten. Dimma…

Vad gör väl det, när delfinerna dyker upp.

Det känns som de kastar sig över oss för att få leka bredvid och framför båten. Vi är helt lyckliga över denna ynnest att få besök av vilda djur i sin rätta miljö.

Snacka om strömlinjeformade. Vackrare varelser finns knappast.

Till slut, efter idogt spanande ut i tomma intet, dyker piren upp som vi ska ta oss innanför. Tur att det finns satelliter som talar om var vi är och radar och AIS som talar om var alla andra är.

Så fort vi kommit i hamn så skingrades dimman. Bakom piren lever människor ett annat liv än vi i hamnarna. Vågsurfare och solbadare. Dyningen är inte speciellt hög och ändå slår den upp på överkanten på piren. Hur ser det ut då det stormar?

Fler svenska båtar ligger i hamnen. Vi bjuds på sundowner av Jan-Olov och Christina på Glittra.

 

 

Baiona

 Onsdag 12 september.  Från Isla de Ons till Baiona

Ett år äldre styr Kjell bort från gratisbojen vi legat på. Man kunde ankra vid nudiststranden längre norrut men nakna turister lockade inte.

Istället svänger vi in till stranden på ön Isla Cies för att säga hej till Christina och Jan-Olov i svenska båten Glittra.  Vi ska träffas lite senare på dagen i Baiona bara några sjömil längre söderut.

Baiona är sista staden i Spanien innan man seglar över gränsen till Portugal. Alla större städer har gamla fästningar från medeltiden. I Baiona har den kungliga yachtklubben sin hamn strax innanför udden.

Utrymmet är spatiöst mellan pontonerna, servicen kunglig, miljön historisk och hamnpriset astronomiskt.

Utsikten över viken kan vi inte klaga på heller men vi drar vidare till Portugal i morgon innan plånboken blir tom.

Isla de Ons

Tisdag 11 september. Kjells födelsedag

Vi säger adjö till Ingela och Mats för att ta oss den korta sträckan till ön Ille de Ons. Där får man ankra om man har tillstånd och de har vi fått av någon spansk myndighet. Kjell fyller 62 år och då får han ett glas bubbel redan innan lunch.

På eftermiddagen blir det “promenaden” upp till fyren på öns topp. Mermaid ligger på boj nedanför och vyn över vatten och spanska fastlandet är hänförande.

Inga bilar finns men ska man bada gäller det att se upp för traktorer som vill ta sig ett dopp. (Kanske eller….?)

A Pobra do Camarinal

Måndag 10 september.  Från Camarinas till Camarinal i Ria de Arousa.

Vi har fått in en rutin att gå upp när dagen gryr och kasta loss när solens strålar börjar värma efter frukost. Efter 15 minuter ser vi de första tecknet på att solvärmen bara finns inne i rian. Dimma som bullar sig in över landskapet utifrån havet. Snabbt på med varma kläder och flytvästar med säkerhetslinor och man överbord alarm. Dimma, dimma, dimma.

Tack och lov upphör dimman lika plötslig som den började och det i höjd med Cap Finisterre. Europas västligaste udde om man inte räknar med Irland.

Efter några timmar går vi in i Ria Arousa. Efter våra mått mätt känns det som att komma inomskärs med smult vatten och fin vind att segla i. Små öar här och där som ska rundas men även massor med musselodllingar.

Hamnen i Pobra do Camarinal är lätt att angöra o där på svaj ligger Mats  och Ingela  från Oceanseglingsklubben med sin Elin Alida. Vi blir bjudna på en fantastisk god middag i deras fina båt.

På förmiddagen dagen efter tar de med oss på en liten promenad i de gamla kvarteren.

Som vanligt är det fantastiskt roligt att se fjärdar och vattendrag från högre höjder. Här inser man vilka enorma mängder musslor det produceras i bara denna ria.

 

 

Camarinas

Söndag 9 september.  Från Coruna till Camarinas

Startar i bleke och vackert väder. Herkules fyr, som byggdes redan på romartiden, blickar ut över Atlanten. Det dröjer inte så länge förrän vi åker in i dimma och blir av med all sikt mot land.

I höjd med udden som ska rundas in mot viken till Camarinas, lättar dimman och det blir ett annat klimat. Soligt, varmt och mysigt.

Vi är superhungriga eftersom vi inte gett oss tid till att äta under gång. En liten restaurang precis på kajen är kanon och tapas med en öl smakar ljuvligt.

Så blir det dags för promenaden. I Camarinas hittar vi de typiska gamla förrådshusen som står på ben som ser ut som svampar. Detta för att råttor inte skulle ta sig in och äta av matlagret som fanns där inne.

Landskapet ser ut som höga kusten i Norrland. Lite vilt och storslaget.